erikasdrommar

.

Sist jag skrev hade jag suttit och pysslat med julkort, för att vi i skoan dagen efter skulle ha julpyssel. Det var en trevlig dag. Sedan bar det av till barnmorskan........................ Som säkert många vet fick jag mitt svartaste besked i mitt 31 åriga liv. Mitt och Fredriks lilla Pyre levde inte mer........ Jag som bara skulle på 25 veckors kollen. Inte var det detta jag skulle höra? Samtidigt som beskedet kom som en kalldusch så blev det även ett otroligt jobbigt bekräftande........ Jag hade tyckt att jag inte känt fosterrörelser, men hade även slagit dem tankarna åt sidan för det är inte det man vill. Det är otroligt svårt förklara.

.

Nu har det gått  dryga fem veckor sedan det hände. Nu skrider livet på som vanligt, men tomheten finns alltid där. När jag tillåter mig att tänka fullt ut på det så rinner tårarna, som nu, men jag är ändå otroligt tacksam att det har gått så bra att gå vidare. I band får jag känslan av att folk tycker jag är känslokall som jobbar som vanligt, fortsätter att skratta och ibland ta ett glasvin, men det är mitt sätt att gå vidare. Men ni som eventuellt tror något annat/tycker något annat - tomheten och saknaden finns där varje dag. Min absolut största tröst dessa veckor är en person som är så billig när han sätter sig på tvären, alltid säger nej och bara är allmänt jobbig, men när han inte är det är det bästa som finns. Om han inte var värld guld innan så är han värld all världens guld och diamanter nu - Wilmer

Ett axplock av min guldklimp